måndag 23 augusti 2010

Nu är kampen över

Idag tog vi farväl av min pappas fru. Det var så fint och stilla. Vi hade gott om tid att vänja oss vid tanken på att hennes tid var räknad. Det kändes bra att vi alla var där hos henne när hon dog.
För fem år sedan dog min mamma plötsligt, efter en tids sjukdom, på natten, ensam på lasarettet utan att vi hann ta farväl. Det var en stor chock och sorg att inte få säga adjö, vara där och hålla henne i handen. Chocken har nog inte släppt än.

När sånt här händer börjar man tänka på vad som är viktigt i livet. Tiden med familjen, att prata med varandra, både om det som är lätt och det som är svårt.

Ta hand om dig och de dina.
Kram

2 kommentarer:

  1. Vad sorgligt. Jag tänker mycket på er och förstår precis hur ni har det i denna stund. Kramar om.

    SvaraRadera
  2. Min mamma gick bort nu i Maj och man tror väll kanske att dom kommer leva för alltid.Så jag säger som Katarina här ovanför.

    SvaraRadera